Klä julgranen

Dags att klä granen och nästan alla kulor hängde Jill, högt som lågt. Flesta hänger lågt...

 

Stjärnan behövdes det ändå lite hjälp med, men nästa år sätter hon nog den också. Skönt att ha en lagom hög gran.

Lyckan. Och så började en tid av små klappar i strumpan under granen varje morgon, adventstid, skyltsöndag, lussefirande, snö utanför fönstret (och ibland is, slask och regn) snowracer med Lilly och grannflickan, pulka och snögubbsbygge... Vintern när den är som bäst!

 

Läppglans i pannan och ögonskugga på kinden

Så jobbar Jill när hon tar emot i sin skönhetssalong. Börjar med ett förolämpande "nä wow" men tröstar med att hon ska få en att se ut som "wow!" Det tar en stund... borsta, föna, kamma och knepa och knåpa med spännen och vattenspray och duka fram tiaror, diadem, halsband och solglasögon för mig att välja bland (nästan helt själv) och så nagellack, puder, ögonskugga och läppstift. Ja, nog tar det sin lilla stund och åh vad glad jag är att jag inte är håröm!

Men det blev som hon sa: Wow! 

Snö!

Vinterns första flingor och tillräckligt många för att göra några snöbollar. Och tillräckligt få för att fortsätta cykla och åka rutschkanan. En toppendag alltså!

Fånga flingor på tungan

Doktor Jill

I dag tog doktor Jill emot. Fast hon började som mamman som gav bebisen mat... fast mest glass! Och det slutade med att doktorn hötte med fingret och sa att bebisen ätit för mycket glass. Så ingen mer glass för mig, hur mycket mamman än trugar nästa gång!

Nej nej nej, ingen mer glass för dej!

 

Förskolepyssel

Dagens pyssel på öppna förskolan. Stansa, klistra, glitter överallt! Det var just glittret Jill ville åt. Och ögon. Helst hur mycket och många som helst. Jag sa att en gubbe kunde hon väl göra och sådana har vanligtvis två ögon och kan gott ha glittriga kinder. Och så här blev resultatet:

När vi hämtade teckningen, som lagts på tork medan vi fikade och sjöng, hade den fått sällskap av flera storögda clownnäsingar. Ett inspirerande och glatt höstpyssel tack vare en glitterglad tjej 💜

Pappa

Fars dag 2023

Käraste pappa, finaste far, världens bästa snällaste, min pappa hulken 🧡 Tänk att just jag fick just dig, vilken tur och lycka. Jo, nog har det bråkats och skavt ibland, men aldrig har du fått mig att tvivla på din kärlek. Din familj har alltid varit först, viktigast och prio ett. Trots chefsjobb, sena nätter och arbetsresor (som inte varade mer än en övernattning).

Som du burit mig. Till massör, till badkar, till säng. På din rygg med skidor på (både dig och mig) när jag tagit slut i någon snödriva. Jag minns fortfarande hur du med snabbfotad lätthet studsade upp för backarna, ja, även med mig på ryggen. Sista gången det hände var jag 17 år och då bestämde jag mig, studsande uppför, att, näe, nu är jag faktiskt för gammal för det här..!

Men aldrig fick du mig att känna mig för gammal, för tung och ivägen. Inte när jag, som åtta- nio- tioåring, natt efter natt efter natt kom och kröp upp i din och mammas säng, för att det var för läskigt i egna rummet, med mardrömmar om de elaka pojkarna...

Tack pappa.

 

Oj, vad många tårtor det blivit. Och kramar.

Många promenader och springturer, i både sommarkläder, joggingskor, med mössor och täcke...

Världens bästa morfar är du också. Och hade ännu tydligare varit, om du ännu tydligare funnits kvar som den du var. 

Pappa 79 år

 Grattis på fars dag ❤ grattis till alla oss som har dig och har haft hela dig.

79 år

Och jag som var så tacksam över att få fira hans 75-årsdag 🧡 Tänk att det blivit både födelsedagskalas och fars dag-firande, fler barnbarn att följa med blicken...

Nu har ytterligare födelsedagar kommit och gått och den 75:e var, på sätt och vis, den sista där pappa var med. Uppskattade besöken, paketen (chokladen) och kalaset. Men nog uppskattade han senast i går, den väldigt goda maten, de nybakta kakorna och alla chokladbitarna, även om det är oftast ordlöst och blundande.

Det gör ont. Samtidigt som det är under stor tacksamhet jag lägger ännu en födelsedag till handlingar och in på min värdefulla minnesbank.

Jill ser till att morfar kommer iväg säkert och väl.
Hon vill gärna följa med ut varje gäång, om det så regnar eller jackan inte hinner knäppas.

Höstljus efter sommarsorg

Sommaren kan man väl säga att den försvann. Inte så mycket för att det regnade en hel del efter solig start och slutkläm, men för att jag mest ändå stått med näsan i någon flyttlåda, fokuserat på att hitta bo, hitta rätt, sätta mig när det gungat som värst, sätta bo...

Och nu har vi landat!

1 september gick flyttlasset grannarna kommer prata om (eller faktiskt redan pratar om), för det var både en och två och fem ekipage. Ett för många. Men det gick. Till och med trots att jag gick iväg från flyttkaoset en stund. Och redan första dagen på gatan fann Jill vänner. De första hon träffat själv (nä, varken August eller Janne är glömda 💙💙 men de är ju ändå mer eller mindre mamma-vännerna som gjort deras vänskap)

Här var det cykellycka och studsmatteglädje som förde samman. Sedan har det lekts, plingats på dörrar, hälsats på i flickornas "mumm" (rum) och lånats halsband, löshår, väskor och dockor. Lycka. Lika mycket för mig, som står vid sidan och får se Jill växa, våga, vänskapsbinda.

Jill och kompisen O plockar blåbär

Jill o Tulle på Blåsippstigen 

Tulle har också landat väl. På alla fyra tassar. Och alla fyra kan numera torkas utan morr och knorr. Första regndagen märkte jag det och insåg då hur gott även han mår.

Lycka igen.

Olyckligheten stavas Pupp.

Min älskade Melva, som jag tvingades ta farväl av 25 augusti. Hon hann inte komma hit till blåsippstigarna och landa i trygghet och ro. Istället vilar hon tryggt i ro bredvid sin pappa-Noa, hemma på gården i kohagen. Där vid trädet som jag lärde Noa klättra. Sorgen är egentligen hjärtsnörpande, enom och bottenlös - men bara på korta ögonblicksbesök just nu. Varken hjärta eller hjärna klarar att ta in och ta itu med allt samtidigt och då får den sorgen sättas på vänt.

Melva min lilla elva som skulle burit mig

genom sorgerna nu och de som väntar.

Hon bar mig i tretton år.

Framför allt i sorgen efter Noa

och livets tre tyngsta år.

Jill med blommor till Pupp.

Allt har blivit så mycket värre och så mycket bättre än jag kunde tro och hoppas.

Det värre kämpar jag på med, steg för steg.

Det bättre njuter jag av till fullo.

Vilken frihet vi lever i nu! Dagliga lyckorus av samma sort som när jag flyttade till första egna lägenheten. Här är hemma, här har vi landat mjukt och i trygghet.

Jill o Tulle på blåsippstigarna

Många blåbär, många promenader,

många cykelturer ger mycket glädje för oss alla.